I ett Sverige som hyllar mångfalden har social segregation och minskad mångfald i skolan aldrig varit så problematisk som den är idag. I mångfaldens namn har det skapats ett samhälle som separerar barn och ungdomar från olika slags familjer med olika slags förutsättningar. Smörgåsbordet av val är till synes tillgängligt för alla och ändå kan det inte förnekas att alla inte har lika lätt att komma åt och utnyttja valmöjligheterna. Märk väl, avsikten här är inte att försköna gångna tiders begränsade utbud utan påtala hur omedvetna strategier kan få destruktiva konsekvenser.

I skolans värld har mångfalden alltid varit ett faktum. Barn med olika sociala och kognitiva förutsättningar har samlats i en och samma klass och fått dela en viktig del av sin tillvaro. I sagornas värld skildras denna mångfald bland annat i mötet mellan Madicken på Junibacken och den fattiga flickan Mia. Efter en initial krock lyckas de bli vänner.

Skolan har inte alltid kunnat tillvarata och hantera mångfalden bland eleverna men den har funnits där utan några som helst mångfaldsambitioner. Men nu när mångfald blivit något som eftersträvas, har just denna naturliga mångfald börjat försvinna. Fritt skolval och friskolor må ha ökat mångfalden av valmöjligheter, men bakom detta ytliga och omedvetna hyllande av mångfald döljer sig numera en tickande bomb av exklusion.

I 80-talets Sverige, då jag växte upp, fanns inga ambitioner att göra Sverige till ett land som kunde tillgodose olika slags elevers spridda behov. Det var i mångt och mycket ”one size fits all” som gällde. Det fanns inte heller vård- och skolval. Bodde man i Valsta i Stockholmsförorten Märsta som vi gjorde, var man hänvisad till Valstaskolan.

På Valstaskolan blandades barn från hyresrätter i ett miljonprogramsområde med sämre rykte med barn som bodde i närliggande bostadsrätter. Vi var medvetna om de osynliga sociala skiljelinjerna men tack vara skolan stöttes och blöttes vi under många år. På högstadiet stördes vår invanda sociala hierarki av Steningeungarna som vi betraktade som rika och snobbiga. Bland Valstabarnen fanns många invandrare även om majoriteten var etniska svenskar. Steningebarnen bestod av idel etniska svenskar. Mångfald var inget känt adjektiv för beskrivningen av sociala sammanhang, men Valstaskolan präglades i allra högsta grad av etnisk och socioekonomisk mångfald. Visst var det skillnad på folk och folk i denna fruktsallad av barn, men vi delade en gemensam fysisk och social yta, vi deltog i gemensamma aktiviteter och vi fungerade tillsammans trots att skiljelinjerna aldrig försvann.

I dagens Sverige med fria skolval hade Steningebarnen, med största sannolikhet, valt bort Valstaskolan och mina föräldrar hade förmodligen satt mig i en annan skola med färre invandrarbarn. Men då fanns inte valet och det behövdes inte. Valsta var inget fint område och var rentav lite ökänt. Ändå lärde vi som hade invandrarbakgrund oss svenska utan problem på Valstaskolan och studieresultaten var inte nödvändigtvis betingade av den sociala och etniska bakgrunden. Olikheterna gjorde allas värld lite större och underlättade för oss att hitta nya vägar. Skolan kunde inte tillvarata mångfalden bland eleverna men vi fick ändock åtnjuta mångfaldens positiva konsekvenser: möta olikheter, lära oss att hantera och använda dem och märka att sociala barriärer inte behöver vara oöverstigliga.

Utbildningssystemet behöver mångfald men låt oss backa till frågorna i vilket syfte och på vilket sätt.

 

Leili Falsafi