En av de svåraste företeelserna att förhålla sig i ett demokratiskt samhälle som eftersträvar jämlikhet är just orättvisor. I en diktatur är goda och onda och offer och förövare lätta att identifiera. Det finns ett tydligt system som bygger på förtryck och underlättar ställningstagandet. När apartheid rådde i Sydafrika var det ingen som kände behov av att nyansera diskussionen. Även där fanns vita individer som kämpade mot förtrycket men ingen, varken där eller någon annanstans, skulle ha fått för sig att kräva en nyansering av bilden där enstaka vita frikänns från rasiststämpeln eftersom de umgicks med och förälskade sig i svarta individer. Systemet var uttalat rasistiskt och det gjorde det så mycket enklare för individen att ta ställning mot systemet. Ett krav på nyansering skulle närmast ha betraktats som rasistiskt i sig.

Liksom många andra europeiska länder kämpar Sverige idag med att hitta formerna för samlevnad i ett samhälle som präglas av alltmer pluralism. Gamla rigida normer som fastställer människors över- och underordning ifrågasättas. Det gäller t.ex. jämställdhet mellan män och kvinnor, heterosexualiteten som norm och villkoren för tillhörighet i Sverige för personer som på ett eller annat sätt har någon del eller hela sitt ursprung i ett annat land. Just nu befinner vi oss mitt i en kollektiv tankeprocess för hur den närmaste framtidens normer för tillhörighet ska se ut. Som vanligt är i dessa processer finns två tydliga rörelser; de som gasar på förändringen genom att tydligt ifrågasätta och de som tar motsatta positionen och vill bevara de gamla normerna. Däremellan finns den stora massan som försöker hantera en realitet som är i förändring och som inte orkar ta konsekvenserna av att tydligt ta ställning för att gasa eller bromsa. Detta är den stora massan som använder sig av “å ena och andra sidan-perspektivet” och efterfrågar en gyllene medelväg där vi alla kan ha förståelse för varandra.

I ett genuint pluralistiskt samhälle är det många olika perspektiv som ska hanteras och förstås samtidigt. Det ställs höga krav på empatisk förmåga och vi uppmanas till och lär oss att försöka se saker från olika perspektiv. Därför är det inte heller konstigt att det uppstår stora rörelser mot mitten från ytterligheterna. På sätt och vis behövs alla tre positioner. Gasare och bromsare blir motkrafter som skapar ett reglage i förändringstakten för den stora massan i mitten som gör det praktiska arbetet med rörelse. Men den stora massans rädsla för att ta ställning kan också leda till att vi alla fastnar i ett dödläge där vi varken går framåt eller bakåt.

Bortom generella kollektiva mönster är det dock alltid intressant att se varför vissa individer väljer att gasa medan andra bromsar och åter många andra gör både och eller varken eller. Under vilka omständigheter i ett givet ögonblick i livet och med vilken historia och bakgrund och med vilka föreställningar om framtiden väljer en individ att göra det ena eller det andra?

Svaret kräver en analys av de olika omständigheter som man befunnit sig och som man befinner sig i när man tar ställning eller inte tar ställning för något. När det är offentliga personer som tar ställning för gas eller broms blir frågan även av allmänt intresse eftersom dessa personers ställningstaganden påverkar de kollektiva mönstren. Två exempel på detta från den allra senaste tidens debatt är Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice och den påföljande texten Jonas min vän av Jasenko Selimovic.

Alejandro Leiva Wenger gjorde en utmärkt diskursanalys av Khemiris och en text av Johannes Anyurus som publicerade hösten 2012. Båda texter ifrågasätter system och normer men så som Leiva Wenger belyser, utifrån helt olika psykologiska och sociala positioner och får därmed olika mottagande. Som läsare kunder jag identifiera mig med både texters ställningstagande och hamnade i ett behov av att nyansera mellan dessa två ifrågasättande röster som båda belyser ett problem och kräver framförallt implicit en förändring i ny riktning.

Så kom Selimovics text som är ett tydligt försök på att dämpa motsättningarna. Texten väckte blandade reaktioner. Ifrågasättarna som vill ha förändring blev förargade och frustrerade medan den stora massan som försöker hitta ett mellanläge fick ett slags formell legitimering av sin position. Att inte ta ställning kunde plötsligt betraktas som ett ställningstagande. Textens budskap kan gillas eller ifrågasättas men som vanligt behöver budskapet förstås i relation till sändarens historia och plats i livet i det ögonblick då budskapet sänds. Så jag undrar varför vill Jasenko Selimovic, tidigare teaterdirektör, numera statssekreterare hos integrationsminister Ullenhag säga just detta? Liksom Selimovic försöker förstå varför polisen kan bete sig på ett kränkande sätt, kan jag bara försöka förstå varför han tolkar världen som han gör med de analytiska redskap jag har till hands.

Alla individer har en egen röst men våra röster är sällan unika, utan de tillhör en större kör av röster som skapas i samhället. Vi lånar budskap av kören och vi bidrar till den. Våra röster kommunicerar alltid med andra röster i andra körer. Därmed ser jag Selimovics röst (liksom även Khemiris) som en del av en kör av röster som samtalar om det samhälle vi lever i nu. Så var kommer Selimovics röst ifrån? Och vilken funktion fyller den för individer som bär den och för det stora samhället?

Jag känner igen den kör som Selimovics röst kommer ifrån. Jag vet hur den kören låter för jag har, som så många andra som eftersträvar tillhörighet, lånat av den och bidragit till den. Det är rösten från en kör av duktiga integrationsresande, på ett slags klassresa, som följer integrationens alla krav till punkt och pricka för att passa in. Vi är många som är på den resan och samlar integrationspoäng ungefär som andra samlar på vuxenpoäng. Vi har klarat oss rätt bra trots våra ursprung och kulturella normer som vi inte omedelbart passar in i på grund av våra namn eller  vår hår- , hud- och ögonfärg. En duktig integrationsresande ändrar på i princip allt som är möjligt att förändra för att få poäng och passa in. Det mesta av anpassningarna är sociala och kulturella till sin natur. En del byter namn eller gör ett litet svenskt tillägg när man gifter sig med en etnisk svensk. Det är en strategi som fungerar; att gifta sig med etniska svenskar eller i alla fall med någon ifrån ett västerländskt land med hög social status ger kraftigt utslag på integrationsskalan.

På samma sätt som man kan beskriva olika grupper i samhället utifrån livsstil och intressen, är det möjligt att identifiera kännetecken hos framgångsrika integrationsresande. Vi umgås i huvudsak med svenskar eller med andra välintegrerade personer med invandrarbakgrund. Vi har intressen som passar in i medelklassnormen. Vi bor inte utanförskapsområden. Vi åker inte på tre månader långa semesterresor till släkt och vänner utan semsterar i Thailand eller Spanien eller var det nu kan vara som är på modet. Vi läser och bildar oss så att vi kan relatera till den bildade klassen. Vi är precis lagom mycket jämställda, men kanske lite mer än gemene man för att visa att vi anammat en viktig majoritetsnorm. Vi behärskar svenskan och vi kan parera in- och utanförskap som kameleonter och passar in rätt väl lite varstans. Hårdraget är vi karikatyren av den duktige invandraren som bevisar att alla kan integrera sig bara man vill och det är inte strukturen som är i vägen utan individens egen vilja. Vi vill så gärna höra till att vi till och med anpassar våra åsikter till normen, inte minst vad gäller just invandrarfrågor, främlingsfientlighet och rasism. En del av att få höra till är att inte bara att rationalisera och banalisera diskriminering  utan även att skuldbelägga DEM som inte anpassar sig.

Ett känt exempel på en duktig integrationsresande som gått systemets ärenden är Nyamku Sabuni som föreslog att invandrarnas demokratiska värderingar skulle testas. Det finns fler. Och nu det senaste kända fallet, Jasenko Selimovic, som förnekar alla former av strukturella problem och gör allt till en fråga om individuell uppfattning. När en som är en del av det offentliga politiska systemet inte kan hantera strukturella mönster och fastnar i förklaringar på individnivå måste det finnas en förklaring. På samma sätt som Selimovic förstår den enskilde polisens beteende som effekten av en dålig dag, förstår jag hans text som ett försök att skydda sin känsla av tillhörighet genom att signalera att han inte är ett hot mot systemet och kulturen. Han måste signalera tydligt att han alltid ser individen utan att döma. För hur ska han annars kunna kräva att bli sedd som individ?

Nej, ingenting är så enkelt. Och ingenting är svart eller vitt. Verkligheten är tusen nyanser av grått men i den stora gråa massan kan alltid mönster urskiljas, bara man vill titta och känna igen. Vi är alla unika individer men vi är alla även en del av de sammanhang som vi finns i och som formar oss. Vi har ett medmänskligt ansvar att försöka se individer som vi möter utan att dra slutsatser om dem utifrån våra föreställningar om dem och med medvetenhet om hur mötet präglas av strukturella och kulturella ramar och påbud. Detta är inte lätt och vi kommer alltid att misslyckas, men försöken räcker långt. Men då förutsätter det att vi försöker komma ihåg att vi alla är individer i ett sammanhang med en struktur och kultur som påverkar vår över- och underordning i mötet. Sen kan vi försöka jämna ut den ojämlikheten i mötet.

Men som en som lyckats göra en framgångsrik integrationsresa och dessutom har inflytande över hur vårt samhälle ska hantera möten som präglas av individers ursprung, kön och andra faktorer som påverkar jämlikheten, är det ytterst problematiskt att Selimovic i sin text banaliserar det pluralistiska samhällets problem med att finna former för jämlik samlevnad.