Världen är full av goda och konstruktiva handlingar, men det finns även gott om fel och orättvisor. En del av att vara en välfungerande människa är att kunna fördela sin uppmärksamhet jämnt mellan det konstruktiva och destruktiva i livet för att få en nyanserad bild. För det mesta går det väldigt bra. Ibland slår fokus över i det ena och man gör sig både döv och blind för antingen det goda eller de fel som omger oss. I allmänhet är det nog lättare och mer lockande att vända bort blicken från fel och problem. Kanske är det för att det är övermäktigt att hantera att en värld som kan producera så mycket smärta för människor.

Sverige har länge haft en situation av relativ stabilitet där vi har kunnat leva i en illusion av att vi är förskonade från det allra värsta av mänskligt lidande. Barn har farit illa i hemmet där de borde kunna vara som tryggast. Människor har lidit ensamhetens kval. Vi har inte haft svält men fattigdom har funnits. Men på något sätt har vi ändå lyckats upprätthålla en kollektiv identitet som säger att vi är ett demokratiskt samhälle som värnar om människans ovillkorliga värde och rätt till ett anständigt liv.

Men lite då och då och det verkar som allt oftare sker något som gör att det är omöjligt att vända bort blicken. Något händer som inte bara är svårt att ignorera i sig utan som även gör det svårt att nonchalera andra fel. Idag 18 mars 2013 kommer uttalanden av Tobias Billström som fick alla försvarsmekanismer som skyddat mig igenom den värsta REVA-vågen att falla. Plötsligt gick det inte längre att rationalisera bort eller isolera problemet. Dolda mönster lyste som neonmarkerade vägar till en nödutgång. Allt annat hamnade i skymundan.

Att läsa Billströms ord orsakade en kognitiv krasch i mitt system. Jag har aldrig haft särskilt höga tankar om Billström men han tillhör inte den värsta skaran i den politiska kartan. Hade det stått SD efter hans namn skulle jag ha haft en beredskap för det han sa. Men naivt nog trodde jag inte att jag skulle behöva höra en Moderat helt skamlöst uttala de ord som Billström hade uttalat.

Det som berörde och upprörde mest är egentligen inte hans uppenbart rasistiska retorik, utan den misstro mot mänskligheten och det människoförakt som han ger uttryck för.

Så här står det i DN:

“Att gömma flyktingar handlar ofta om att man vill känna sig god, tror migrationsminister Tobias Billström. Han ifrågasätter om de som gömmer flyktingar verkligen gör sina inneboende en tjänst.

Om det skulle sitta en person som gömmer papperslösa här i soffan – vad är ditt bästa argument för att få honom eller henne att sluta?

– Jag tror inte att vi har så mycket att säga till varandra. Jag har inga effektiva argument i en situation där människor väldigt ofta har den här självbilden: Jag är god och jag gör gott.”

När blev det fult för människor att eftersträva en känsla av att vara goda? Vilken ideologi fördömer behovet av att vilja identifiera sig som en god människa? Billström må ha problem med de aktiviteter som olika människor ägnar sig åt för att kunna identifiera sig som goda men här fördömer han ju en grundläggande samhällelig norm: att hellre göra gott än ont.

Jag läser Billströms ord gång på gång och fylls av alltmer förfäran och ilska över den regering och det system som legitimerar hans mandat och maktposition. Det kan inte ses som något annat än ett grundläggande fel i ett demokratiskt system som hyllar jämlikhet och jämställdhet. Ingen ursäkt är godtagbar för att han ens kan tänka det han tänker där han sitter, än mindre uttala orden.

Men sen försöker jag göra som man så ofta gör när man drabbas av känslan av vanmakt inför något så fult och ont; jag försöker förstå varifrån dessa tankar och ord kommer. Jag tänker på hur hans arbete som migrationsminister måste ha påverkat honom sedan han tillträdde posten. Ja, han har säkert hört om lögner från flyktingar som måste övertyga ett land om att de behöver beskydd. Han har säkert också fått stänga av sina känslor när han hört om fall som enligt varje mänskligt mått borde ha fått en fristad i Sverige men som enligt regelverket inte förtjänade den. Jag föreställer mig helt enkelt att han sitter i en position där han sällan kan vända bort blicken från ondska och fel. Något måste det ju ha gjort med honom och för det känner jag empati för personen Tobias Billström.

Men det som skiljer en minister från en privatperson är att hans makt, inflytande och mandat att styra och ställa med människors liv åtföljs av krav på ansvarsfull hantering av alla dessa liv. Detta inte minst när man har makten i ett demokratiskt system. Som makthavare är man inte en vanlig människa hur mycket de senaste årens retorik än har försökt att få till ett attitydskifte där även makthavare och politiker kan vara felbara. Jag förväntar mig mer av den som ska ta ansvar för att leda samhället framåt och utveckla detta land mot en bättre och mer utvecklad demokrati. Demokratisering är en process. Vi borde sluta prata om demokrati som en slutstation som ett land når och som sedan bara ska förvaltas. Samhällen förändras och därmed uppstår nya utmaningar för demokratin. En förutsättning för att fortsätta utvecklingen och progressionen är att våra makthavare inte regredierar i sin demokratiska hållning och systematiskt eftersträvar gamla samhällsstrukturer.

Människor blir i sina sammanhang. Vi påverkas av och påverkar varandra. Ur ett sådant perspektiv måste jag förstå Billström i sitt sammanhang och tänka att om han tänker och säger det han säger så är det för att han befinner sig i ett sammanhang som legitimerar dessa tankar. Han är syndabocken idag men hela hans parti och regeringen behöver hållas ansvariga för hans uttalanden. Han är symptombäraren. Om han sparkas ut ur regeringen ska det vara för att han har haft det dåliga omdömet att säga rakt ut det som hela regeringen representerar, inte för vad han ger uttryck för. I så fall skulle hela regeringen behöva avgå.

Mitt främsta fokus just nu är skolans utveckling i relation till samhällets utveckling. Skolans och barnens framtid finns inte i ett vakuum. Skolan är samhällets främsta utvecklingsbas och viktigaste känslomässiga, sociala och ekonomiska investering. Hur ska samhället och skolan kunna röra sig framåt med politiker som antingen står still eller backar i tid och sociala värderingar?