Så kom turen till Socialdemokraterna-Framtidspartiet att göra ett försiktigt skolpolitiskt utspel (Aftonbladet 27/2). Är det någon som kommer ihåg deras diffusa förslag från förra veckan? De vill införa ett nytt kontrakt, (I april 2012 föreslog dem utbildningskontrakt för unga.), denna gång mellan föräldrar, elev och skola. Det nya förslaget är så otydligt att det varken väckt positivt eller negativ intresse. Främsta reaktionen tycks vara förundran; hur tänkte de nu?

Trots att förslaget inte väckt lika stor uppståndelse som M:s betygsutspel ska även S som största oppositionsparti stå till svars för sina förslag och sin retorik. Förslaget må var otydligt men är ändå tydligt nog för att vara oroväckande. Både förslaget om kontrakt och det gamla förslaget om sommar- och lovskola, som också nämns i artikeln, är helt irrelevanta och inadekvata bidrag till hur svenska skolan ska klara av att motverka sjunkande resultat i allmänhet och skillnader i resultat hos elever med olika socioekonomisk bakgrund. 

Löfvén och Baylans förslag ser vid första anblick ut som en osäker tåfjutt i ett skolpolitiskt spel mellan S och M. Vid närmare anblick blir det tydligt att M och S spelar i samma lag vad gäller skolfrågor. De konkreta förslagen må skilja sig men grundsynen är den samma och båda är lika blinda för en framtid som kräver en helt annan typ av skola än den vi har idag. Moderaterna föreslår mer betyg medan Socialdemokraterna föreslår ett kontrakt. I båda fall skjuts ansvaret både direkt och indirekt över på eleven och dennes föräldrar. I båda fall handlar det om att kompensera för systembrister med kontrollmekanismer. Båda fall signalerar en omedvetenhet om att ett nytt samhälle kräver en ny skola.

Förslaget om kontrakt är så otydligt formulerat att det är svårt att göra en saklig analys av vad det innebär. Baylans och Löfvéns uttalanden avslöjar dock det paradigm och ramverk som de rör sig i och visar att just skolans framtid är en icke-fråga för dem just nu. Men vad är det då de säger, egentligen?

Kontraktet som presenteras i Aftonbladets artikel sägs å ena sidan generera den ”engagerade dialogen” mellan skolan och föräldrar och å andra sidan ”ersätta en del av pappersarbetet”. Hur ska ett kontrakt fylla var och en av dessa motstridiga funktioner? Enligt artikeln ska kontraktet bidra till att föräldrar och elev vet vad som förväntas av dem. Inte ett ord nämns om det omvända, det vill säga vad föräldrar och elev ska kunna förvänta sig av skolan. Borde inte ett kontrakt som vill förpliktiga till dialog eftersträva och bygga på ömsesidighet? Här avslöjar S ett förlegat kravställande förhållningssätt från bondesamhällets hierarkiska ordning med ojämlika relationer mellan samhälleliga institutioner och medborgare; skolan ska ta sig rätten att ställa krav på föräldrar.

Där uppstår nästa logiska problem. Skolan kan önska sig mycket av föräldrar, men vad är möjligt att förvänta sig och kräva? Att barnen ska vara ”mer väluppfostrade” när de kommer till skolan? Att föräldrar ska intressera sig för sina barns skolgång? Att de ska se till att få dem i säng i tid på kvällen så de orkar gå upp och väcka dem i tid på morgonen? Att de ska få frukost hemma? Hur ska de så kallade förväntningarna formuleras? Det låter nästan som att Baylan själv är problemet på spåret eftersom han i artikeln anger att kontraktet ska kunna säga ”ungefär” vad skolan förväntar sig av elever.

Så till nästa logiska problem relaterat till löftet om att kontraktet ska spara tid för lärare. Vad händer om föräldrar bryter sin del av avtalet? Och vad händer, inte om, utan när en elev bryter sin del av avtalet? Vilka konsekvenser kommer det att innebära? Inser S vidden av meningslöst merarbete som lärare kommer att utsättas för när de ska jaga kontraktsbrytare? Nej, det är inte så kontraktet ska användas, invänder Löfvén och Baylan kanske. Och där är vi i så fall tillbaka till problemet med dåliga verktyg som ställer stora krav på sina användare för att de ska ge den eftersökta effekten. Om det är funktionell löpande dialog med föräldrarna som S är ute efter skulle de kanske ha frågat landets skolor om idéer.

Sammantaget går förslaget stick i stäv med ambitioner för en skola som kompenserar för och motverkar effekten av socioekonomiska ojämlikheter. Föräldrar som kan, gör. Föräldrar som inte kan kommer inte att lyckas mer med kontrakt. Däremot kommer de få ytterligare ett område att misslyckas med.

Det som ger förslaget populistisk karaktär är löftet om att kontraktet ska underlätta lärarens vardag. ”Idag finns ett antal dokument som lärare måste fylla i”, säger Baylan i artikeln och menar skriftliga omdömen, individuella utvecklingsplaner, betyg och ”ibland åtgärdsplaner”. Baylan pratar om dem som om de vore blanketter som ska fyllas i.

S, Löfvén och Baylan, dessa är inte vilka dokument som helst. De är pedagogiska verktyg avsedda för uppföljning, återkoppling och för att säkerställa pedagogiska processer. Upplevelsen av belastning kan inte åtgärdas med ett ytligt förslag utan kräver en analys av den totala situationen. Det finns ett samband mellan sjunkande resultat och upplevelsen av orimlig arbetsbörda. Varför inte ta itu med den analysen istället?

Men nu är det detta förslag som de lagt på bordet och att förstå det kräver tolkning. Så vad är det de kan tänkas vara ute efter? Baylan pratar i artikeln om ”åtgärdsplaner” som en del av den dokumentation han vill ta bort. Dessa är idag på många skolor en del av ordinarie verksamhet och förekommer långt ifrån ”ibland”, vilket är Baylans bild. De är dessutom många gånger utformade som ett slags kontrakt som involverar elev, föräldrar och skola. I princip kan S alltså sägas vilja ha en utökad användning av dagens åtgärdsprogram, men med mer generella åtgärder och fler tydliga krav på föräldrar och elever. Detta är dock en tolkning eftersom information om kontraktets faktiska innehåll saknas.

Att kalla sig Framtidspartiet förpliktigar. S förslag, långt ifrån att vara framtidsorienterade är anakronistiska. I dagsläget är både S och M efter sin egen tid vad gäller skolpolitik. Snart är de långt efter praktiker i skolan som börjat mobilisera sig och eftersträvar grundläggande förändringar i skolan för att säkerställa skolans och därmed barnens och ungdomarnas framtid. Var finns politisk framåtanda att finna för skolan?

Om man nu ska göra ett förslag som sparar tid utan insikter i pedagogiska processer är det för övrigt önskvärt att även presentera en tydlig kalkyl på det. Det är hög tid att skolan börjar hanteras på samma sätt som stadsbudget och andra ”viktiga” frågor och processer. Inget parti skulle gå ut med ett utspel om hur mycket man ska spara i statsfinanserna utan att åtminstone försöka dra till med en siffra.